KÖPENHAMNS UNIVERSITETSBIBLIOTEK

”Ramarna och spröjsarna var till slut så otäta att de utgjorde en tydlig köldbrygga, vilket var mycket obehagligt för studenterna som ofta satt i salen flera timmar i sträck.”

Under åren 1857–1861 ritade arkitekten Johan D. Herholdt det nya biblioteket på Köpenhamns universitet – beläget på tomten längs Fiolstræde. Uppdraget vann han genom en arkitekttävling eftersom Bibliotekskommissionen inte kunde komma överens med dåtidens ledande arkitekt, Gottlieb Bindesbøl, om hans förslag. Att utlysa en arkitekttävling var en revolutionerande nyhet på den tiden och dessutom första gången man använde metoden för uppförandet av en stor offentlig byggnad i landet.

Arkitekttävlingen innebar att det fanns mycket strikta ramar för konstruktionen. Således var byggnadens utformning och läge redan fastlagda och av brandhänsyn bestämdes det att biblioteket skulle byggas i sten och järn. Följaktligen utfördes den nygotiska byggnadens bärande konstruktion av gjutjärn. Det var landets första stora gjutjärnskonstruktion.

Särskilt imponerande är boksalen med sina markanta gjutjärnsfönster, där vart och ett av salens fönster sprider ljus i de djupa nischerna som bildar enskilda läsrum. Boksalen används bland annat av specialstuderande, men järnfönstrens höjd på mer än 3,5 meter resulterade i kraftiga kallras.

”Ramarna och spröjsarna var till slut så otäta att de utgjorde en tydlig köldbrygga, vilket var mycket obehagligt för studenterna som ofta satt i salen flera timmar i sträck. Vi var därför i trängande behov av att skapa en modern arbetsplats för studenterna”, berättar projektarkitekt Wiebke Engels från Rørbæk og Møller Arkitekter, som utvecklade den rätta tilläggslösningen i samarbete med Alu Design.

Det övergripande målet med projektet var att tilläggsfönstren inte skulle synas, men att effekten av dem skulle märkas tydligt. Fönstren skulle dessutom vara öppningsbara för komfort och putsning och de skulle också vara hållbara och enkla att använda. ”Vi är mycket nöjda med resultatet, och det är Kulturarvsstyrelsen och inte minst de studerande också”, avslutar Wiebke Engels.